Sorg och andra känslor när man har autism

Kära Faster, tack för alla glada sommarminnen som du gett mig.
Jag tänker på dig varje sommar när gräset blommar i lappland.
När Hjortronen står gula på snotterfläcken tänker jag på en röd plasthink i köket hos dig fylld av skogens guld.
När jag lagt ut lagnen å får en fet sik känner jag doften av stekt fisk och hör ditt glada skratt.
När jag ser ett stjärnfall tänker jag på en kall, mörk stjärnklar höstkväll på väg hem efter en trevlig afton i ditt kök med elden sprakandes i öppna järnspisen.

Att visa mina känslor har aldrig vart min starka sida, det är något som har blivit oerhört tydligt när jag haft stora förluster i livet. När min pappa gick bort så tog det nog några veckor innan jag ens tillät mig själv att visa för mig själv att jag var ledsen. Ledsen det var jag naturligtvis ändå men att hålla uppe en fasad har som blivit en grej hos mig. Det är inte bara jag som håller uppe en fasad av glädje eller lycka. Sonen är på precis samma sätt som mig duktig på att visa upp en sida som han tror förväntas av honom. 

Att hålla uppe fasaden kan dock ha sina nackdelar, man kan uppfattas som känslokall, tråkig, arg eller otroligt pratig. Sedan har man den självklara nackdelen och det är att man inte kan leva sitt liv som sig själv utan man blir någon annan. Bara att tala om känslor är oerhört svårt för många men jag tror att när man har en diagnos så kan det vara ändå svårare. Jag är rätt säker på att jag kan räkna stunderna som jag talat om mina känslor på ena handens fingrar. Jag har språkat med andra som har liknande erfarenheter. "Jag gråter aldrig", eller "måste jag visa att jag är ledsen?" är ord jag hört några gånger. 

Men varför har man så svårt att visa känslor när man har autism? Jag tror att en av huvudanledningarna är att man har svårigheter med social kommunikation och interaktion vilket leder till att det är svårt att tolka andras känslor, men även svårigheter med att utrycka sina egna känslor. Man uppfattas därför som känslokall även om man brinner inombords. Man kan även få svårigheter med att prata om det som hänt med andra då man misstolkas, samt misstolkar den empati som man möts av. Att förklara för någon hur jag mår, känner och vad som händer är det svåraste jag vet.

Det kan även vara så att man har sensorisk över eller understimulans och därav får svårt att hantera starka emotionella känslor, det är även en faktor som jag tror kan påverka autistiska personer till att undvika att uttrycka sina känslor. Det är helt enkelt för överväldigande eller för obehagligt så man stänger av en del av sig själv.

Man kan ha svårigheter med att förstå och reagera på sina egna känslor. Det kan leda till att man kan överreagera eller underreagera på känslomässiga situationer. Jag är ofta där själv och behöver en stunds betänketid för att inse hur jag egentligen mår själv och varför jag reagerar som jag gör. Många gånger så har det ju dessutom hänt något som stör mina rutiner och min vardag så jag har många fler saker att ta i beaktande när något hänt.

Minnesordet i ingressen skrev jag när jag fick reda på att min faster lämnat jordelivet. Hon stod mig nära under min uppväxt men det fysiska avståndet mellan oss var för stort när hon blev äldre och inte längre ständigt åkte på semester till Lappland. Beskedet av hennes bortgång var en tung börda för mig då hon var en mycket älskad person i mitt liv men jag kan inte komma ihåg att jag visade något utåt. Min kusin var tydligen oerhört förvånad över att jag haft såpass stor kontakt med faster (hon hade visst sparat julkort och liknande som jag skickat till henne under åren). Jag kan inte påstå att jag talade med henne ofta i telefon, då just telefon är det sämsta kommunikationsmedlet som jag känner till, men det hände då och då och jag värdesatte samtalen högt. Jag sörjer min faster på mitt sätt och det får faktiskt omgivningen leva med. Samma sak händer just nu med mig då jag nyligen förlorat ännu en kär släkting. Jag har dock lärt mig med åren att det känns bättre om jag kan dela min sorg med någon och min fru har fått en kramig man stundtals i sin närhet senaste veckorna.

Nu är det inte bara sorg som jag och andra med autism kan ha svårt att visa. Mina lyckligaste ögonblick i livet tror jag att jag mötte med en knapp dragning i mungipan. Man kan säga att jag sög på karamellen istället för att verkligen utbrista i en kaskad av känslor. Jag vet med mig att jag fått frågan många gånger när något kul har hänt. "Men är du inte glad för det här?". Och istället för att visa min glädje har jag allt fått förklara att jo jag är lycklig över att jag hittat ett nytt jobb, eller tagit studenten, eller fått barn... Jag misstänker att enda gångerna som jag verkligen utrycker min glädje är när jag får hålla på med något av mina specialintressen, då är jag nämligen alldeles för upptagen för att hålla uppe en fasad. 

Har du en autistisk person i din närhet som du upplever känslokall så tro inte att så är fallet. Försök fråga hur denne mår och vilka tankar som snurrar i hjärnan. Har ni en bra relation så kan du få helt oväntade svar. Den som har autism kan även behöva lite hjälp på traven för att få ut sina känslor och på så vis kanske må lite bättre. Jag vet att så är i alla fallet för mig.