Bakom mina solglasögon

Kan jag va mig själv! Eller? Nu kanske du undrar vad jag tänker på idag. Jo jag tänker på den Autistiska flickan som jag möter ibland med huva, lurar och solglasögon. Hon gör allt för att skärma av världen lite och jag förstår henne totalt.

Att ha ögonkontakt med någon är egentligen inte svårt när man har knep och tekniker som fungerar, men i alla fal för egen del så är det svårt när min energinivå är låg. Därför använder jag mina solglasögon när jag har möjlighet. Då kan jag kolla på något annat när jag pratar med någon utan att det märks.

Jag har ett knep dock, istället för att kolla på någon i ögonen så kan man titta på dennes panna. Man upplevs då som någon som tittar folk i ögonen, men man måste komma ihåg att det kan snabbt bli lite besvärande för den man talar med för man vill nämligen inte att någon ska stirra en i ögonen för länge, oavsett om man har diagnos eller ej.

Ögonkontakt är ett område där personer inom autismspektrumet kan ha olika preferenser och utmaningar. Många personer med autism kan ha svårigheter med ögonkontakt.

För vissa kan det kännas obehagligt eller överväldigande att ha direkt ögonkontakt med andra människor. Det kan bero på att de upplever att det kräver för mycket koncentration eller att de har svårt att tolka och förstå icke-verbal kommunikation som sker genom ögonkontakt. Dock är det viktigt att komma ihåg att inte alla personer inom autismspektrumet har svårigheter med ögonkontakt.

Vissa har inga problem alls, medan andra liksom mig kan ha utvecklat strategier för att bibehålla kortare ögonkontakt eller att fokusera på andra delar av ansiktet. Det är också viktigt att inte generalisera eller dra förhastade slutsatser om en persons förmåga att etablera ögonkontakt. Autism är en bred diagnos och varje individ är unik. Det är bäst att respektera individens personliga gränser och kommunicera på sätt som de känner sig bekväma med.

Jag är medveten om att det kan vara svårt att respektera individen. Det finns inget som är så irriterande som när man försöker tala med någon och denne flackar undan, undvikande med blicken. Lyssnar denne eller inte? Vad är det man visar med sitt kroppspråk när man undviker ögonkontakt? Jag tror att många konflikter som jag och sonen har beror på att han liksom mig har svårt med att ta ögonkontakt så att kommunikationen blir lidande. Nu är jag ju medveten om sonens diagnos så jag kan ju förstå i efterhand vad som händer, men om det är någon som inte känner mig eller sonen vad händer då?

Genom att undvika ögonkontakt så skapar jag nog ofta situationer där jag verkar "skyldig" eller frånvarande när jag konfronteras med något. Även om jag kanske har gjort rätt så visar mitt kroppspråk att jag gjort fel, när jag gör fel i kommunikationen. Det är med andra ord en rätt stor del av det sociala samspelet som jag inte klarar av.

Har du nu ätit lunch med en kollega som bara tittat i tallriken hela måltiden så misströsta inte. Det är kanske inte för att denne är mera intresserad av maten än av dig, det kan ju bero på att man har svårt med just ögonkontakt och känner sig obekväm med samtalssituationen. Man behöver inte ha en diagnos för att ha svårt med ögonkontakt. Det kan räcka med att man är lite blyg. Försök att lyssna på vad kollegan säger istället för att lägga energi på att förstå kroppspråket så kanske eran relation blir bättre och längre.

Att ha autism innebär många gånger att man har ett socialt handikapp. Om det hjälper dig att skärma av omvärlden med solglasögon eller en huvtröja över huvudet så är det inte fel. Det är bara ditt sätt att hantera omgivningen. Om omgivningen accepterar att vi kan vara annorlunda så kommer livet att bli så mycket enklare för alla.